Tillbaka i Sverige

Hej!

Under tre veckor har jag, Ulrika,  Ewa Meyze – Tryggvason och ordförande Daniel Blixt befunnit oss i Indien. Vi kom hem i tisdags, på förmiddagen – med överfulla väskor och minnen och upplevelser inom oss.
Tanken fanns på att skriva ett blogginlägg när vi var på plats men den enorma hettan fick i alla fall mig att få skrivkramp (och en kokande hjärna). Sen var det inte helt lätt att få tag på en dator när vi var på besök hos VCDS.

Vi har haft en helt fantastisk resa! Det kommer att komma blogginlägg om resan och massa fantastiska bilder som vår eminenta fotograf Ewa har tagit.

Tills vidare får ni hålla till godo med en dikt, skriven av dalitpoeten Sharankumar Limbale.

Vitbok

Jag ber inte om
er sol eller måne
er gård, ert land
era höghus eller palats.
Jag ber inte om gudar eller ritualer, kaster eller sekter
eller ens om era mödrar, systrar, döttrar.
Jag ber om
mina rättigheter som människa.

Varje utandning från mina lungor
får era texter och traditioner,
era helveten och himlar
att darra av skräck för smitta.
Ni gjorde gemensam sak
för att lägga våra bosättningar i ruiner.
Ni kommer att misshandla mig, bryta ner mig,
plundra och bränna mitt hus.
Men, mina vänner,
hur ska ni kunna krossa mina ord
när de lyser som solen i öster?

Mina rättigheter; infekterade upplopp
som smittar stad efter stad, by efter by, människa efter människa.
För det är de rättigheter jag har –
avstängd, utstött, fängslad, förvisad.
Jag vill ha mina rättigheter, ge mig mina rättigheter!
Kan ni förneka detta inflammerade sakernas tillstånd?

Jag kommer att riva upp skrifterna som järnvägsräls,
bränna era laglösa lagar som man bränner en buss.
Mina vänner,
mina rättigheter stiger som solen!
Kan ni förneka själva soluppgången?

(Från diktboken Detta land som aldrig var vår moder)

Ha en skön lördag!

/Ulrika Jansson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.