Skrattfest

Idag är det jämngrått. Det sägs att våren är på ingång, men jag undrar det ja… Nåväl. Jag har sportlov men man skulle kunna kalla det röjarlov. Städlov. Slänglov. Alldeles nyss letade jag efter min noppmaskin (ganska onödig sak måste jag erkänna men ganska meditativ att använda) och började rumstera om i mina skåp och under sängen. Ingen noppmaskin. Men däremot LÅDOR. Inte bara en, två, tre… F E M  lådor. Knökfulla med fotografier. I dagens digitala värld – vad har fotografier för värde och funktion? Alltså jag menar pappersfotografier. För mig.

Jag har förvisso alltid värnat om att det är trevligare med pappersfoton och riktiga fotoalbum att hålla i. Och jag älskar att titta i mina gamla album! Det är något annat än att klicka igenom ett Facebook-album. En helt annan känsla. Men tyvärr barkade det utför 2005 efter min Australien-resa. Efter den resan har jag inte kommit ikapp – förstå – nio års framkallande men inget strukturerande! Inte ens jag orkar kolla igenom högarna av foton.

Men så idag. I jakten på noppmaskinen snubblade jag över ett kort som fick mig att glömma grått, deppruari och envis förkylning (och mitt enorma kaos-fotoberg). Kortet fick mig att le och bli varm inombords. Jag mindes att kortet var en del av en hel ”fotoserie”. I en av lådorna hittade jag hela fotoserien. Och här kommer historien.

 4 februari 2009.
Jag, Kristin Brorsson och Sara Lidström läste kursen Changing India and ourselves på dåvarande Lärarhögskolan. Vi var på plats i Tamil Nadu och skulle göra våra fältstudier. Vi hade varit på en massa olika besök hos familjer, i skolor, i tempel osv. Just denna dag skulle vi få se hur landskapet förändrades genom skogsskövling. Med oss var vår trogna guide Prakash och tolken Arun Stanley.

Det kändes som 300 grader varmt. Hjärnorna kokade och vi förstod inte riktigt syftet med att vara på detta fält och se en skog som inte fanns. (Det fanns säkerligen ett syfte och var väldigt intressant, men ibland är man inte mottaglig.) Sara stirrade intresserat på några grässtrån.

 

Nu är det ett litet glapp i fotoserien. Typ i busken bakom Prakash såg jag några kläcka, vita små ägg. Jag visade dem för Prakash och Stanley som tog ett skutt bakåt. Nu kan det vara så att mitt minne sviker mig. Men i mitt minne hoppar de till. Kanske till och med skriker högt. I alla fall bad de oss att gå bort från busken eftersom det troligtvis var ormägg och kobror finns det gott om i Indien. Nu hör det till saken att Kristin är paniskt rädd för ormar och ville gå bort från detta fält inom en sekund. Killarna blev lite rädda för att de skrämt upp henne och försökte nu släta över detta. Det var nog bara några söta kycklingägg. Inget farligt.

Efter krisen har jag en liten minneslucka. Kristin ville fly. Jag försökte lugna. Och inte hysteriskratta bland kobror i mina Jesus-sandaler. Sara fingrade på gräsruskan. Eller? I alla fall stod vi kvar. Av vilken anledning minns jag inte. För det fanns ju liksom inget att titta på. Men vi började experimentera med min kamera som kunde ta kort om man såg glad ut. Först provade Prakash och Stanley att se sura ut och ja, kameran tog inget kort utan jag fick istället trycka på avtryckarknappen. Sen kom skrattfesten.

Vart Kristin befann sig vid denna skrattfest vet jag inte. Hade hon flytt? Eller skrattade vi alla? Jag vet bara att jag älskar glädjen i dessa kort och jag blir alltid på lika gott humör när jag ser dem!

Ulrika

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *