Del 2. Skakig början på indisk mark

Ja, jag hade ju som sagt magknip och verkade inleda resan med sjukdom. När jag låg där på hotellsängen i självömkan så kom Kousalya för att hämta oss. Som en räddande ängel skickade hon iväg chauffören för att köpa lite bananer till mig. I väntan på bananerna inhandlade vi kriskläder eftersom vår packing skulle dröja två dagar. Jag köpte blommiga PANNTTTIES med blodstoppsresår och en sov-t-shirt med golfmärke på, som sagt; kriskläder.

Med två bananer i magen gick vi i stekhettan till en klädaffär där jag och Ewa provade cirka 500 olika churidars. Det är en lång tunika med jättestora ballongbyxor och en matchande sjal som man har över bysten och axlarna. I affären ligger de flesta kläderna i hyllor och det är väldigt svårt att få en överblick på vad som finns. Säljarna river fram plagg efter plagg och högarna på disken bara växer medan man står där och rynkar på näsan åt den ena kreationen värre än den andra. Men efter ett tag lyckades vi båda att hitta några outfits för vår kommande vecka på VCDS i Karasanur. Och min sjukdom? Den var som bortblåst efter bananinjektionen. Antagligen var det extrem trötthet och hunger som fick mig att bli ”sjuk”.

 

Kousalya och Daniel väntade tålmodigt på oss när vi
provade oss igenom hela varuhusets sortiment…

Mmm! Snabblunch på stan – dosai från himmelriket (eller ja, Chennai) 

På vägen till VCDS stannade vi till hemma hos Martine och Kousalya. Där fick vi mat (igen) och vi fick låna handdukar. I deras stora allrum hade de en stor gunga mitt i rummet. Jag blev snurrig av att sitta på den, men den är nog skön att ligga på.

Mr Martine och Mr Daniel på gungan

När vi kom fram till VCDS blev vi emottagna med blomsterarrangemang och glada leenden av Prakash, Panner och Rajkumar. Det kändes pirrigt att vara framme, overkligt på något sätt. Men ändå så bekant.

  

Vi fick sova i ett och samma rum där det fanns lyxig AC! Att använda den var rena himmelriket men samtidigt förenat med lite dåligt samvete då elpriserna stigit och personalen på VCDS inte sov under AC-fläktens ljuvliga svalka. Men utan den hade vi nog inte kunnat vara så produktiva som vi var där under vår vistelse – vissa dagar var det galet varmt med en tryckande hetta!

Vår entré till sovsalen

Eftersom vi kom fram sent på eftermiddagen så tillbringade vi resterande tid av dygnet på VCDS med god mat och samtal. Sist jag var på VCDS så sov jag tryggt som ett litet barn under mitt älskade, rosa myggnät. Då handlade det inte om att skydda sig från myggen utan från andra kryp – och så resonerade jag även denna gång. Men eftersom jag tydligen reste med Indiana Blixt och Ewa Dundee så var myggnät bara för mesar… Jag hade superspan hela tiden i vartenda hörn av rummet och var på helspänn hela tiden. Minsta rörelse uppfattade mitt stressade hököga. Vi satt och pratade innan läggdags när Ewa med lugn röst meddelade oss att hon hade en gigantogräshoppa på sin kudde. Den bjässen förde hon lugnt ut ur rummet medan jag och Indiana Blixt satt uppkrupna i ett hörn och darrade… (Och så mycket var det för min supersyn! Vilken miss!)

Ja, för en person som jag som fullkomligt avskyr kryp så satte ju denna gröna tingest igång mina tankar lagom tills det var dags att sova. Jag var trött men kunde verkligen inte somna! Jag tyckte att det kröp på mig, det rasslade under sängen och utanför dörren. Jag hörde ljud och en hund skällde till och från under hela natten. Jag gjorde allt för att inte tänka på att jag var kissnödig och önskade mig en potta mer än något annat (ja bortsett från ett myggnät då). När klockan ringde på morgonen och det var dags för det första VCDS-mötet var jag kanske inte mitt mest utsövda om jag säger så…

Fortsättning följer…